sleepless

Publicerat den 2009-11-03 kl 01:06:33
Kan inte sova. Brukar inte kunna sova. Ligger alltid aoch tänker på massa saker, det är ju så lätt när det är tyst och mörkt. Ibland gråter jag. Ofta så tänker jag på döden, rädd för att om jag somnar så vaknar jag inte igen. Japp, jag är rädd för döden. Men i natt tänker jag på livet. Det är nästan värre, mer smärtsamt i alla fall. Det får mig att gråta.

Det jag tänker på mest när jag tänker på livet är mina misslyckanden. Saker som man tänkte sig som inte har blivit som man ville, saker man hoppats på men så tas hoppet ifrån en. Saker man vill men inte själv kan påvrka eller göra något åt, fast man kämpat så hårt. Men livet är inte alltid rättvist. Oftast inte.

Jag ville ju så gärna, kände mig mogen och förberedd. Hade redan planerat och tänkt mig, fast förgäves. Kände mig nöjd med min prestation kände att detta hade jag gjort riktigt bra, och kände att det fanns hopp. Jag visste att jag hade stor chans och jag kände mig bäst. Hoppades hela våren på ett annat besked men det kom inte. Ville göra om allt och hoppas ännu en gång, men det blev för sent, det finns inga fler chanser.

Har burit på det i snart ett år, tungt har det varit, fast för ett år sedan fanns det förtfarande hopp och glädje väntade tills den dagen. Har tänkt på det nästan varje dag, men vissa dagar värre än andra. Fällt många tårar. Deprimerad, basvien, arg, avundsjuk, ja, jag vet inte. Vill släppa det men det går inte. Det sitter djupt inristat, för svårt för att glömma men allt för lätt att ta fram.

Som värst är det när det är jobbigt i skolan och jobbigt med kompisarna. Och jobbigt har det varit. Tänker hela tiden att det hade varit bättre om jag hade fått komma bort. Längtar bort. Längtar dit fast jag inte vet hur det hade varit. Tänker ändå att det hade varit bättre.

Besvikelsen fick mig att kämpa för att nå samma resultat, men nu känner jag mig helt slut och utan resultat. Orkar inte kämpa, känns inte lönt. Känns inte som att jag kan få ut mer av det jag har.

Men visst är jag tacksam för vad jag har. För stödet och för att jag fått möjligheten. Men som sagt man vill ju alltid ha det man inte har, man vill ha det som andra har. Jag fick ju ändå möjligtheten, det som avgjorde var något jag inte visste om från början och det jag var bäst på var det jag kunde påverka tidigt.

Jag vill fortsätta kämpa och jag vill visa att jag kan, jag kan på egen hand. Behöver inte hjälpen jag kunde fått.

Jag kan, Jag vill, Jag ska

Tårarna har slutat rinna nu och jag kan somna, vill somna och tänka på hur jag ska uppnå mina mål.




Kommentarer

Skriv nått fint till mig:

Här ska du skriva ditt namn:
Vill du jag ska komma ihåg dej?

E-Mail: (publiceras ej)

Hemsida/Blogg:

Dina ord här:

Trackback
RSS 2.0