... men vet inte om jag vill ha dej tillbaka i mitt liv. Det svider för mycket att bli sviken gång på gång. Lögnerna och bortförklarignarna som du inte tror jag ser igenom. Att känna sig sårad och hoppas på nästa gång..

Jag vet inte vad som är värst... Att du gör så.. eller att jag numera känner dig så bra att jag vet redan i förväg att det kommer hända.

Varför kan du inte vara den jag vill du ska vara. Vill ju att du ska vara den som finns där för mig när jag behöver dig, för jag vill att du ska känna så för mig. Jag vill att du ska vara den jag kan berätta allt för, för jag vill att du ska kunna berätta allt för mig. Jag vill att du ska visa intresse även om du inte bryr dig ett dugg, för det skulle jag göra för dig. Jag vill att du ska vara den första jag vill berätta för, för jag vill vara den första du berättar för.

Jag kände så för dig tidigare. Men nu.. nu har jag märkt att det inte är från båda hållen.

Jag är trött på att bli lämnad ensam, när vi bestämt att vi ska träffas. Jag är trött på att du säger en sak men gör en annan. Jag är trött på att du aldrig tänker på mig när du borde. Jag är trött på att inte få uppleva saker tillsammans med dig. Jag är trött på att höra dina historier och se dina bilder och höra "Så kul vi hade" när du inte ens kunde bjuda in mig. Jag är trött på dig.. Jag är trött....

... För att jag alltid gråter mig till söms, för det är när det är mörkt i rummet och jag är ensam som jag är som svgast och det är då alla känslor och tankar kommer.

Så nu.. ska jag sova riktigt gott... och inte tänka på dig nått mer...

Hoppas du känner dig träffad så du kan förstå...